Äventyr på Nya Zeeland!

Nya Zeeland är äventyrsidrotternas hemland. Här har ett antal äventyrsmoment introducerats, b la bungy jump. Äventyrsstaden nummer ett på denna ö heter Queenstown och det var hit jag for i början på oktober för att tävla i den stora äventyrstävlingen Eco Challenge.

 

Efter att ha deltagit i några kortare multisport, eller ibland kallad äventyrstävlingar blev jag av ett svenskt lag som heter Team Human Link erbjuden att få prova på några riktigt långa s.k nonstop tävlingar. En tävling gick i Skottland i juli, första inofficiella VM i Schweiz i början på september och så Eco Challenge i slutet på oktober. Eftersom jag hade bestämt mig för att dra ner min satsning på skidorna en aning tyckte jag det passade utmärkt och prova på om det var något som jag skulle klara av.

Eco Challenge arrangeras av ett amerikanskt företag som årligen arrangerar denna tävling runt om världen. Den är en stor mediahändelse i USA och tävlingen produceras efteråt som en följetong på TV. Grundaren av tävlingen är samma producent som USAs Robinson- ”Survivor”.

Efter en fin femteplats i Schweiz hade vi lite förhoppningar om en topp fem placering igen. Det lyckades inte riktigt då vi slutade på en niondeplats i det 67 lag starka startfältet. Vi startade på söndagen den 21 oktober kl 7. Gemensam start med disciplinen ride and run. Vi använder två hästar till lagets fyra medlemmar (jag och tre killar). Två rider och två springer vid sidan. Tänk er 130 hästar uppställda på ett led tidigt i skymningen! Många fick problem med hästarna och trillade av. Två av killarna i vårt lag är dock rutinerade ryttare så för oss gick det bra. Denna sektion tog endast några timmar. Sedan startade den första vandringen som tog oss ett drygt dygn med ridningen inräknad. Banan var lagd i storslagen och vacker natur, annat finns inte på Nya Zeeland! Vandringen avslutades i ett gigantiskt moränfält där terrängen var stora och små stenar. En sträcka på endast någon kilometer men som tog ett antal timmar att forcera. Tidigt på morgonen startade vi den första raftingen med raftingbåt. Vattnet var inte speciellt livligt och inte så svår att hantera. Vi kom dock ut till den otroligt vackra Lake Pukaki med landets högsta topp Mt Cook i förgrunden och här i slätvattnet tog det lång tid att paddla denna stora gummibåt. Så valet föll på att gå efter stranden och dra båten då detta gick fortare. På eftermiddagen startade vi den andra vandringen. Under denna kväll tog vi vår första sömnvila och sov mellan tio och elva på kvällen. Sedan fortsatte vi upp på några toppar kring 2 600 meter. Här uppe var det kallt och topparna var belägna med snö så vi var tvungna att använda stegjärn för att klara av att passera dessa. Vi kom sedan ner i en otroligt vacker dalgång som vi följde ett tag. Med bergen på sidorna och en grön vacker dalgång med en sakta rinnande flod runt omkring sig så borde man enbart njuta, men nu börjar den ensidiga användandet av fötterna som fortskaffningsmedel göra sig påmind. Fötterna är fulla med blåsor, skavsår och en allmän smärta i fötterna av all vandring. Denna vandring är lång och vi sover även nästa kväll ungefär 1 ½ timme. Nu börjar vi se fram mot den cykeletapp som ska starta efter denna vandring. Vi kommer in till cykelstarten som nionde eller tionde lag. Vi hade varit efter en del i starten och tappade täten fort. Nu hade vi ändå plockat lite placeringar och vi startade cyklingen tillsammans med ett canadensiskt lag och ett brittiskt. Etappens banprofil var dock ganska brant och det innebar än en gång vandring men nu inte bara med ryggsäck utan även med cykel. De branta stigningarna följdes av brant down hill som bestod av mindre stigar och en hel del lös sten. Svårt men ändå roligt! Vi cyklar på bra och lämnar snart de andra lagen efter oss. Vi hade bestämt oss att vi inte skulle sova denna kväll utan fortsätta hela etappen för att sova då vi kom fram till nästa sektion där vi även fick tillgång till våra lådor med mer mat och utrustning. Där skulle vi vara tidig morgon trodde vi. Sektionen avslutades med landsvägscykling i ett par timmar. Efter krav på högkoncentration under down hill körningen så blev det plötsligt ett monotont moment som gjorde att tre av oss höll på att somna på cyklarna. Det är en speciell upplevelse att notera att man sover och drömmer under tiden man cyklar. Att man dessutom börjar tala i sömnen och se konstiga syner gör situationen än mer lustig i efterhand. Då var det inte så roligt och vi fick stanna flera gånger på slutet för att sova några minuter för att sedan fortsätta. Vi blev här upphunna av det brittiska laget som vi vid botten på nerförs körningen hade åkt ifrån med 1 ½ timme! Vi kommer dock fram till våra lådor och sover på morgonsidan en dryg timme och startar sedan sista vandringen som går genom en dal och upp över ett pass på ca 1600 meter. Vi bestämmer oss för att sova en timme innan vi startar stigningen. Vi hittar en gammal koja att krypa in i och det känns som en otrolig lyx! Här blir vi upphunna av canadensarna, men vi bestämmer oss ändå för att sova en timme och hoppas att det ska ge resultat den sista delen av tävlingen. Vi hinner också nästan ikapp dem tidigt på morgonsidan sista tävlingsdagen men hinner inte i kapp innan sista raftingsträckan startar. Även den är går i en ganska sakta flytande flod och det finns inte så mycket tid att ta in så vi börjar inse att vi kommer att bli nia. Tävlingen avslutas med ett lyft av båten på ca en kilometer och sedan en kilometers paddling in mot det hägrande målet. Kl 16 fredagen den 26 oktober är vi i mål och kan få vila och vanlig god mat. Sov gjorde jag hela den kommande veckan då många av lagen fortfarande var ute eftersom tävlingen pågick i drygt elva dygn. Segrade gjorde ett amerikanskt lag med ett Nya Zeeländskt endast 17 minuter efter. Dessa nådde mållinjen ett dygn före oss.

Efter målgång så fick arrangörerna en hel del kritik för upplägget av tävlingen. Dels så innehöll det för mycket vandring, med enbart ryggsäck eller med cykel eller gummibåt, vilket gav oerhörda smärtor på fötterna. Bansträckning kritiserades också då många hade väntat sig att få se lite mer skiftande natur då detta finns i närheten. Tävlingen innehöll också väldigt få tekniska moment som t ex repfirningar, svårare glaciärvandringar och lite vildare vatten. Orienteringen var också väldigt enkel och på de svårare områdena hade man snitslat för att ingen skulle komma bort. Jag med många anser nog att en äventyrstävling just är en äventyrstävling och bör innehålla även dessa ingredienser. Efter 5 ½ dygn med 5 ½ timmes sömn kan jag konstatera att tävlingen innehöll mer krav på förmåga att ignorera smärta från diverse skador än krav på en fysisk stark kropp. Detta gör att jag kanske föredrar de kortare helgtävlingarna som innehåller lite mer tempo och lite mer täta kontakter med andra lag vilket bidrar till en starkare tävlingskänsla och mer adrenalin i kroppen. Men jag har fått prova på detta och kan konstatera ett bra resultat i Schweiz och vår nionde plats får anses godkänd även om vi hade velat mer. Vid målgången så sa jag till mig själv: Jag vill aldrig återse Nya Zeeland igen! Detta har nu ändrats och jag vill gärna åka tillbaka för att njuta av detta underbara land på ett mer sansat sätt! Men nu är jag åter hemma och ser fram mot att få börja åka skidor igen. Formen kommer nog inte än på ett tag efter en sån här tävling men efter nyår hoppas jag att något börjar hända!

 

Karin Öhman